Max provar mammas fleece jacka

   Thats Me... Tatueringen färdigläkt..*älskar den*

   Kals för Max hos mormor..Max fick en stoooor Traktor..som han älskar...På bilden, mina barn och MIn Mamma..

   Marco Och Amanda myser med Rasmus    Bus pojakrna

    Tårta. Våran Påskmiddag :)

      Idag när jag vaknade kolla ut genom fönstret och VA FAN... Det har snöat inatt!! Varför???...

allt var ju nästan borta........ Så störande.

 

  

Marco sover än kl är 09.19

Barnen lekr för fullt..

 

Vad finns det att hitta på idag då...inge kul å vara ute heller ..kallt å snöigt....Och ont överallt har man...  

Åka till Helen kanske.. Om Marco vill...

..

Saknar mina barn nu... om 3 dagar på Söndag har jag varit utan dom i 2½ vecka...

De e tufft, tänker på dom i stort sett hela tiden... Mina små grabbar   

 

Vi har bestämmt tidigare jag och deras pappa att vi köper kläder åt dom var för sig, var bara Max overall som vi köpte gemensamt.. Och för mig känns det jätte bra för jag vill gärna köpa lite finare kläder nu till dom, som jag inte hade chans till förut, O då känner jag att jag vill baraa tt dom har de kläderna på sig hos mig dels så jag kan ha "kontroll" över dom..har blivit riktigt besatt i pop kläderna (dom är så fina)

 

Jag köpte iaf en overall till Rasmus för några månader sen och skor till Bägge...sen när de började bli kallt så kom det fram att Rasmus bara hade den gemensamma overallen på sig en bomulls overall bara ...Och Max hade bara fodrade gummistövlar.. för Pappa deras hade inte kunnat köpa några sånna saker än..eftersom han köpt en "ny" bil nu igen... (han har haft 6-7 bilar på 8 månader nu)

(hade minst 60 bilar på 6 år...när vi var ett par.......)

 

Men iaf, vadå inte ha köpt vinterkläder till sina barn????!!! Blev jag lite sur såklart så jag erbjöd mig att han kan betala hälften av Max skor, dom kostade bara 200 kr så blev en Hundring, men han hade inte råd då så jag skulle få pengar nästa månaden som kom..så sa jag att han kan ge mig 100 kr för Rasmus overall också... så fick 200 kr några veckor senare, tänkte då behövde han inte lägga ut och köpa nytt...OCH SÅ vet JAG att dom hade kläder på sig så dom inte fryser!!!...

 

Mössor och vantar det ANTOG jag att dom hade..eftersom vi fick jätte mycket av min Syster när Max var liten och när jag flyttade ut så lämnade jag kvar ALLT ..så han borde ju ha tycker jag ??!!..

 

Iaf, så har jag köpt Didriksson mössor till barnen riktigt rejäla...å kostade en del... och ordentliga vinter vantar.. Jag brukar lämna barnen hos pappa deras och sen ta med mig mössorna o vantarna o fusk polon.. Men jag glömde bort det sist...

Så igår skickade jag ett sms till honom och påminde han att han måste ta med sig de kläderna på Söndag när han ska lämna dom till mig.. (han är nämligen i ÖVIK med dom..ska flytta dit...)

Då skrev han att dom använder de kläderna där hos honom. för det tyckte han att dom alltid kunde göra när dom är hos honom......(!!!)

JAHA tänkte jag... Klart dom får använda dom nu där..men det får mig STARKT att undra HADE DOM INGA mössor där sen förut, Har Max bara haft sin Pop tunna vår/sommar Mössa på sig och Rasmus sin stickade mössa på sig hos honom... För det har varit rätt så rejält KALLT UTE,,,, Inte konstigt att dom nästan jämt är sjuka när dom kommer i sånna fall............ ??????

 

Max brukar säga att han inte har några vantar hos pappa sin... och det får en också att undra......

   Idag har det gått 10 dagar sen jag gjorde min 3 tatuering.

Den känns nästan färdigläkt nu, kliar inte alls lika mycket längre heller.

 

Jag älskar den, helt underbar.

Den betydde mycket för mig att få göra.

När jag var i lag med barnens pappa så förbjöd han mig från att göra någon tatuering.

Jag gjorde första när jag var 17 å inte ihop med honom. Den andra rosen den fick jag faktiskt göra men då fick han också lika mycket pengar av mig som det kostade att göra tatueringen...... konstigt va?

 

 

Jag har velat göra nått jätte jätte länge. Och nu när jag är fri..så blev det såklart en Älva....hon betyder för mig att jag är fri och tagit mig ur en massa skit så därför sitter hon där nu.

 

Nu vill jag såklart fortsätta med mina planer om fler tatueringar å själklart mer älvor för vill inte ha något annat just för stunden iaf. har ett par vingar jag gärna vill sätta på mni rygg men dom kommer kosta pengar..... är massa färger..... så de får vänta lite

 

 

Är massa annat jag måste inhandla också ju, nu när man bor i hus så finns det så mycket som man kan köpa...som nya trädgårds möbler, ett måste, å massa massa annat... :)

Jag fattar inte, varför måste jag vara så himla kall för?

Is kalla händer, känns som händerna håller på att gå i tusen bitar...

Ja, det är kallt i huset nu men jag fryser på sommaren också..

 

Marco eldar ute nu, så tar väl en 2 timmar innan det blivit riktigt varmt, då blir de chock varmt så man knappt kan ha kläder på sig...

På morgonen när man kliver upp, hoppa ner i långkalsongerna och på med dubbla tjock tröjor.... Måste börja med vantar tror jag..Inomhus... *jävla blodkärl som inte funkar...*

                           Nu tänkte jag skriva om mitt liv..ganska detaljerat...Jag har levt ett rätt så mardrömms liknande liv många gånger så nu är det dax att "skriva ut om det..."

Lär säkert ta ett tag, vill gärna sitta och skriva ifred...

 

Då börjar vi...

 

Klockan är 08.16 , 3 November 1986. En liten flicka kommer till världen på Huddinge sjukhus i Stockholm.

Mamma hde redan köpt en rosa vagn, trots att hon inte visste att jag skulle bli en flicka. Jag blev hennes lilla prinsessa, fina klänningar hela tiden..(kan vara därför jag aldrig bär det nu för tiden, kläningar alltså)...

 

Vi bode Jag och Mamma i Vårbygård i Huddinge i en lägenhet där. Pappa fannas aldrig med i bilden..

Han och Mamma var ett par innan jag fanns, sen när mamma blev med barn , ville han inte ha barn. Han var 19 år och hon 21 år. Han tyckte det var för tidigt så han stack.

Mamma skrev "fader okänd" på papprerna om vem som pappan var.

 

När jag var liten tänkte jag väl inte så mycket på det.....att jag inte hade någon pappa, men frågorna växte på med åren...

 

När jag var lite över 1 år flyttade vi till Sundsvall, mamma hade bott där förut och mormor och (lossas) morfar fanns där också.

Vi bode i en lägenhet i Nacksta på nr 17.. 

 

Flyttade till Sallyhill när jag började skolan, sen flyttade vi igen när jag skulle börja i årskurs 6.. (Början på allt flyttande)

 

Vi måste snabbspola lite egenom min barndom, då jag inte kommer ihpg något..mer än vad som har berättats för mig. Varför jag inte kommer ihåg något vet jag inte..en del kanske inte gör det... Hade en kompis i skolan, D, Hon kommer ihåg allt..Hon kunde berätta för mig om första dagen i 1an, vad hon hade på sig, vilken mat hon åt den dagen osv... Helt otroligt tyckte jag.. som är helt Blank i vad de gäller sånt..

 

Jag började bli mer nyfiken på min "pappa" när jag gick i 8an.. Tog kontakt med honom då, skickade ett sms. Och ahn svarade faktiskt. Vi pratade en hel del sen fick jag åka ner till honom och träffa honom. Han bodde i Skåne, så fick ta flyget från Sundsvall alldelles själv. Va hos honom i några dagar. De va jätte nervöst! När jag väl kom dit så gick det bra...endå som var lite besvärligt var att jag inte riktigt förstog vad han sa :)

Jag träffade honom 3 gånger till på 3 år. Men han brydde sig ingetmer. Jag hade en syster där, "S", hon bodde hos honom varranan vecka. Och så hade han en jätte ttrevlig tjej som jag tyckte jätte mycket om, hon var mycket yngre än honom .så vi pratade jätte mycket med varandra. Men sen upphörde allt som vanligt igen. Men jag hade iallafall fått tträffa min pappa. Även om det kanske inte slutade som jag hoppats på.... 

 

----------

Mamma hade aldrig något riktigt förhållande med någon man under de år jag växte upp. Va några st killar hos oss men ingen som stannade...

På 9ans skolavslutning åkte jag utomlands istället, åkte med min mormor som stog mig jätte nära...och hade tagit hand om mig jätte mycket hela min uppväxt, Hon tog rollen som min "pappa" på något sätt...

Iallafall så åkte vi till Bulgarien i 1n vecka, jätte härligt. Men sen när jag kom hem, visade det sig att mamma träffat en kille..

Okej tänkte jag, vad kul för henne. Tills jag fick träffa honom.

 

/Hans hette han (tänkte först, ska jag skriva allas namn här, tänker skriva ut dom namn som jag känner för...andras namn som inte behöver skyltas med, så jag inte hänger ut någon blir bara en bokstav "" med sånna runt om..)

Han heter iaf Hans Burman, och är världens största idiot på denna jord. Och idag hatar jag honom så extremt mycket./

 

Mamma var eld och lågor, jätte kär. Hon bjöd hem honom till oss så att jag skulle få träffa honom. Det blev inte riktigt som jag tänkt mig. Han kom och jag kände på engång "det är något som inte stämmer" han var bara för "överdriven" på något sätt... Men jag tänkte väl inte så mycket på det då, Mamma var ju så glad så "okej då"..

 

Sommaren gick och Gymnasiet skulle börja. Jag hade kommit in på omvårdnad. Först ville jag gå Livsmedel och bli bagare/konditor men mina kompisar sa åt mig att "du kan ju inte bli bagare, är ju jätte töntigt" så det blev omvårdnad istället. (skulle ha lyssnat på mig själv...)

 

Jag fyllde 16 i november och sen i Februari träffade jag en ny kille, Rickard.

Han hade mailat mig via någon internet sida. Jag kommer ihåg att jag satt jätte länge med det mailet och funderande på -ska jag ta bort det...eller ska jag svara- Jag svarade. Och vi träffades senare efter några veckor.

Vi blev ett par. Och jag tyckte nog mest att det var roligt att ha en "pojkvän", det had eju funnits andra killar förut, men nu var det en "pojkvän" som man kunde ta hem till mamma å visa upp.

Det va jätte bra i början. Verkligen helt okej. Men jag varnog aldrig "kär" i honom så. Jag var hans första tjej. (på alla plan). Han var inte min första kille..

 

i Mars samma år berättade mamma för mig att hon och Hasse skulle flytta ihop, det innebar så klart att även jag var tyvungen att flytta med det där monstret...Han var snäll typ och så när de inte bodde ihop. Men de va något konstigt med honom..det känndes...

 

1 Mars, början på helvetet. Det började faktiskt redan första dagen vi flyttade. Jag har allergi, tål inte damm, kvalster, pälsdjur mm.. så när man flyttar. Packar man hemma först och då kommer det fram mycket damm... jag sov på madrassen på golvet den natten så på morgonen hade jag så klart blivit sjuk.

Men det trodde så klart inte Hasse på. Han trodde att jag fejkade så jag skulle slippa hjälpa till att bära. (jag var van att flytta jag hjälpte alltid till annars...)

Han skällde ut mig och sa en massa jäkla konstigt, jag mådde jätte dåligt, var jätte ledsen. Redan första dagen. Tänkte hur fan ska de här sluta.

 

Vi flyttade iaf in, i en 5a i "nya nacksta". Man kom in i hallen, köket var rakt fram, vardagsrum på vänster sida, till höger fortsatte hallen, "Ls" rum låg rakt fram ("L" var Hasses älsta dotter, 10 år var hon då) till vänster låg mamma och Hans rum, till höger låg först toaletten, sen kom "M" och "S"'s rum (det var Hans yngsta barn, "M" 5 år och "S" 3 år) sen längst in var mitt rum.. (skönt med rummet längst bort tyckte jag...)

 

Det började på engång allt det konstiga, mamma var lycklig, och hjärntvättad, Jag var inte hjärntvättad och såg mycket väl vad denna Man tänkte göra. Han hjärntvättade mamma ordentligt hon va helt borta..men han lyckades inte med mig och det blev ett problem, Jag var problemet och jag skulle bort!.

 

Han var välldigt proviserande, han kunde komma in till mitt rum och bara börja skrika på mig helt utan anledning, jag kommer inte ihåg allt som hände, men det hände saker varje dag. Och mamma gjorde aldrig något.

Jag kom ihåg en händelse som har satt sig på min hjärna en viss fras...

Vi satt och kollade på film i mitt rum, jag, Rickard (pojkvännen).. hans yngsta barn "M" och "S" Helt plötsligt smäller Hans upp dörren och börjar skrika och skälla på mig .. och jag visste inte ens varför, vad hade jag gjort..ingenting.. de va bara så att han gjorde så för att mamma skulle kanske tro att det var något fel på mig, att jag gjort något fel..... men iallafall så sa han något den gången som jag fick höra om och om igen sen...

  

Han sa "-Det är jag som är Herren I huset".

  

Och han tog dom orden välldigt allvarligt, han levde efter det.

Han var/är kristen jätte ordentligt, hans barn gick på kristna skolan. Han jobbade på Kristdemokraterna. Och var välldigt trevlig utåt, ingen kunde väl tro vad osm hände inanför stängda dörrar, vad herren i huset gjorde...

  

En gång fick jag pengar av honom för att jag skulle följa med honom och "L" när dom åkte till Livets Ord. Det var det värsta jag sett...massa folks om var helt Borta.. dom va som i Trans allihopa..jag stog bara och gapade hela tiden... Det va "hallelulija" hela tden och dom slängde med armarna och va bara helt konstiga.... de va en upplevelse och aldrig mer.

  

Hans gick inte alls ihop med min pojkvän (då var fortfarande min kille "normal") så han tjafsade mycket på mig om honom.

Hans hade vredes utbrott ofta ofta. Och allt fick gå ut över mig. Han kunde få minsta lilla sak jag sa att bli något annat...

En dag var det en flicka som tog livet av sig, hon hoppade från en bro över motorvägen. Hans barn halvsyster kände den här flickan så "L" pratade mycket om henne den dagen, sen på kvällen var vi 3 ensamma, Mamma jobbar nämligen natten så hon var aldrig hemma på nätterna när det hände saker..

Iallafall så var "L" ute på Lunarstorm, och hon tyckte inte om att Hennes pappa gick in och kollade på vad hon skrev till folk, så då sa jag till henne "byt löenord då så slipper du att han går in"

  

Och av att jag sa det..på jag vet inte hur..men han fick den frasen till att det var mitt fel att den här tjejen hade tagit sitt liv.. jag förstår det inte än idag hur det kan komma sig..å jag förstår att det låter helt rubbat... men de vart iaf mitt fel att tjejen hade hoppat.. så han började gorma å skrika å jagade mig in på mitt rum..Tack o lov att det var lås på dörren..han stog därute å bankade och skrek hela natten... Vad hade hänt om han kommit in?? jag vet inte...

  

Så de blev vardags mat sånt här.. för mig.. mina betyg rasade.. jag mådde dåligt.. Så mamma tyckte att det var en bra ide att jg skulle gå till en psykolog, på skolan och prata.. Och det hjälpte ju, INTE. Hon kuratorn på västermalm sa att jag måste förstå att det kan vara jobbigt för Hans att komma in i en familj där det finns en tonnåring....Så det var mitt fel...Jag gick ett par gånger..sen gick jag inte mer till henne...blev ju bara sämre..

Jag pratde med min mormor om allt..för hon hade också sett att något var konstigt med Hans.

När han fick reda på att jag pratade med henne sa han åt mig att jag inte fick prata med henne när jag var ledsen, hon var sjuk och förstog ingenting sa han.

Jag pratade så klart med henne iaf, inte va hon sjuk...

  

Jag va 16 år och allt jag önskade var att han skulle slå mig, så det gick att anmäla honom. Och komma bort från honom....

  

Dagarna gick... så blev det mammas födelsedag, vilken bra start på dagen...jag kom in i deras sovrum , grattade mamma, och sen började han...Tracka ner på mig å skrika å provisera..Jag hade ju nu börjat skrika tillbaka eftersom de va de han ville, och jag kände sån ilksa i mig...Jag sa till mamm att Rickard han kommer också sen. Och det gillade inte Hans, han vart eld å lågor och en massa saker sas där inne.....

Mamma sa till mig den dagen på morgonen att nu Nadja lämnar jag honom.

Hon sa det faktiskt, hon skulle lämna honom. (Jag blev så glad).. Jag hade ju velat det jämt, men jag hade alltid vetat att om jag sagt det till henne och sett till så att det blev av..så skulle ho n hon anklagat mig för att det tgo slut mellan dom...för hon va så lycklig..å hjärntvättad...

  

Gästerna kom å alla höll masken.. Vi skulle ju flytta ut de va ju underbart.....tills mamma började med att "vi kanske kan få hjälp, gå i familje terapi.... " FAN tänkte jag...men tillslut så fick jag henne att förstå och vi skulle flytta...hade fått en ny lägnhet inne i stan.. men de va några nåmader tills flytten skulle bli av..

Mamma bodde kvar med honom . Jag kunde inte vara där gick inte.. Jag fick flytta hem till min pojkvän, bodde där i 3 månader.

Sen blev mamma gravid. Då tänkte jag att nu kommer vi aldrig bli av med det här. hon kommer stanna hos honom och vi kommer alltid vara fast....Men så vart det inte...Hon behöll barnet. Hon bodde där ett tag till efter att han fått reda på att hon va med barn...

En dag försökte han knuffa henne ner för sten trapporna....hade jag varit hemma då, vet jag inte vad som hade hänt med honom.... Jag hatade honom så extremt mycket. Och gör det än idag.

  

  

Vi flyttade, till en jätte fin lägenhet på västralång gatan i stan .

Mamma jobbade ju nätterna och jag fick sova själv, gillade inte det. Vi bodde på botten och jag hade sängen vid fönstret...var livrädd att han skulle stå där utanför en dag..på natten.. Jag har än idag jätte problem med att somna själv..

  

  

  

Nu började min pojkvän vara konstig, vi var jämt med varandra och tillsut så tvingade han mig att välja "honom eller min familj"..vi bråkade mycket, mycket berodde de t väl på att jag mådde så dåligt över det som hänt med Hans, men han v aju konstig Rickard. Så jag lyckades lämna honom. Jag gjorde slut.

  

  

Vi flytttade igen, till Sallyhill, när bebisen skulle komma, Hon föddes på Påskafton 2004 . Jag fick vara me dpå förlossningen, de va en upplevelse. Amanda kom till världen 10/4..

Jag var 17 år då.

  

Jag hoppade av omvårdnads programmet efter 2 år. Och sökte mig in på Livsmedel (igen)..jag kom in och började 1 an.. Dom andra i klassen va 2 år yngre och jätte blyga..så det gick jätte bra, jag som alltid annars har varit så tyst...

Storm trivdes i skolan, jätte härligt o bra program.

  

Mamma jobbade nätterna och jag var hemma med Amanda på natten, lämnade på dagis på morognen och sen tog bussen till skolan.  Det gick bra, men idag kan jag tänka att...jag var 17 år ocj egentligen skulle jag inte behövt göra det, när jag samtidigt gick i skola....

  

Jag var dum i huvudet och blev tillsammans med Rickard igen... han vart ju så himmla snäll när vi bara var kompisar....om man nu ska bortse från att han förföljde mig å sånt...men jag var väl helt jäkla knäpp eller nått... :)

  

____________________________________

  

Mamma o jag flyttade igen, till Granloholm, det fanns ett "Natt dagis" där. som Amanda skulle börja få gå på.

Jag bodde där i 4 månader . 19 år hade jag hunnit bli. och sen flyttade jag hemmifrån. Flyttade ihop med Rickard och gjorde åter igen det största misstaget i mitt liv.

  

  

  

Vi flyttade till Södermalm, en liten lägenhet där...

Då började det...

Han var kontrollerande, jag fick inte träffa kompisar, han bestämde allt, han lät mig aldrig ha egna pengar. Alla pengar var i hans plånbok. Jag fick göra allt hemma... precis allt.. var hans lilla pass upp typ..

  

  

ABORTEN- GRADIVITETEN

  

Jag blev med barn i mitten på 2an när jag gick Livsmedel, då bestämde vi oss för att göra abort...jag tyckte det var alldeles för tidigt. Och det var inte planerat eller så...

Så vi gjorde abort..i april...

Efteråt kände jag en enorm saknad innuti mig... det var nåogt som saknades, och jag slarvade med mina p-piller för jag kände verkligen DÅ att jag ville och behövde något som gjorde mig lycklig i vårat jäkla dåliga liv.. Jag mådde så dåligt med Rickard och jag trodde jag var fast där, han hade förstört mitt liv på så många sätt (som jag inte kan nämna här...) han fick mig att känna att jag kunde inte få någon annan. Jag skulle för alltid vara med honom. Så därför ville jag ha något att vara lycklig över.

i Juli samma år blev jag gravid igen...

Han sa till mig då att det kommer gå jätte bra, vi kommer hjälpas åt och det kommer gå bra.

Hela gradiviteten fick jag fortfarande göra allt hemma...

  

Lunginflamation

Jag fick lunginflammation i mitten av gradiviteten, det var en pers alltså.. as dålig var jag. Men så fick han också lunginflammation... Så de va bara att kanlla ut för mig, vi hade ingen bil då, bodde på södermalm med branta  backar, det var i november nån gång, det var is halt ute och jag var sjuk å dålig och hade en stor stor mage ..fick traska ner för de hala backarna och gå och handla...sen hem igen..han låg bara hemma och var dålig... inte kunde han tänka på mig heller som var gravid å lika dålig som han.

  

Lunginflammationen gick över och Luftrörs kattaren kom :)

Sen konstaterade dom att min Astma hade kommit tillbaka, (var välldigt dålig i astma när jag va liten...in o ut på sjukhuset hela tiden)..

  

  

Max kom till världen

28 mars var jag beräknad att föda.

natten mot den 29 mars gick vattnet, vi åkte in..fick åka hem igen..värkarna had einte kommit igång ännu. När vi kom hem vid 02 på natten satt dom igång riktigt ordentligt. Men vi stannade hemma. Rickard sov och jag gjorde allt möjligt.. duchade å försökte få i mig nått att äta..det gick inte... satt i sängen hela natten och ahde så jäkla jäkla ont...sen vid 07 på morognen väckte jag h onom och sa att nu årkar jag inte mera. Ringde förlossningen och sa att nu måste jag få komma in.

  

Jag ville ha ryggbedövning så klart......Var öppen 4 cm när vi kom in, så ryggbedövning va ju helt okej tyckte dom, flyttades till ett annat rum .dom började förbereda för bedövningen. Men så beslutade dom sig för att kolla en gång till hur mycket jag var öppen...det hade gått 15 minuter sen sist dom kollade...

  

Jag var då Helt öppen!...Ingen Bedövning fick jag!..

Dom sa att snart skulle jag få börja krysta..barnet skulle bara få komma ner lite mera ...timmarna gick ..ingen bedövning, ingen lustgas ingenting!.. värkarna var olidliga..hade kryst värkar men fick inget göra..."han skulle komma ner lite mera..."...

till slut fick jag börja krysta..men enda problemet då var ju att krystverkarna var slut...

så fick dropp......efter 1 timme o inget hade hänt..ringde dom efter en doktor.. Jesper hette han, hade med sig en sugklocka.. han försökte sätta den på Max huvud men det gick inte, Max snurrade med huvudet hela tiden...Så tog dom en "mekaniska sugklockan" fick inte fast den....provade å provade och sen till slut...fick dom fast den... Jesper, doktorn, han sa till mig då att han "aldrig hade varit med om något liknande förut..." Jätte kul att höra då ..när man ligger där... jag trodde såkalrt att "Nä, jag kommer inte få något barn... har jag väntat i 9 månader på det här..."

1 timme å 40 minuter tog det..sen var han äntligen ute...Jag var helt slut.. Max va alldelles lila och kom inte längre upp än längst ner på magen...navelsträngen va så kort och sen så sprack den..moderkakan blev kvar där inne...så skulle få åka på operation och ta ut den..

  

Under  förlossningen var det 2 barnmorskor, 1 doktor, 1 barn doktor. 2 sköterskor och 1 kille från ambulansen (han gick nån kurs o va med)...det var fullt i rummet...vilket också gjorde det hela så oroligt...jag trodde dom skulle bryta nacken av mig ...2 st höll mig om nacken så jag skulle få mer kraft i mina värkar.....

  

  

Skickades på operation, fick se min lilla Max efter 4 timmar....

Vi blev kvar några dagar på BB.. han va så himmla underbar. Själet till att leva :)

 

 

Och allt det där om att "vi kommer hjälpas åt med barnet" gick i kras...han bytte inte en enda blöja...tog aldrig hand om Max.

 

 

Jag blev jätte sjuk

 

Max var 4 veckor gammal, och jag började få ont i magen, det kom och gick över...tänkte att det kanske hade något med förlossningen att göra....

En dag kom det ordentligt... började mitt i natten.. jag skulle ge Max välling (ammades inte).. han fick ligga långt ner på mina ben för det gick inte att ha honom på magen.... det gjorde så fruktansvärt ont..

Jag hade svårt att gå den dagen, ringde m in barnmorska och bokade tid hos henne...det var en Tisdag, skulle få tid på fredagen....Rickard åkte hemmifrån, skulle till sina föräldrar och lämna något..

Jag ringde sjukhuset föröskte få tag på någon att få en tidigare tid.....det var lunch tid så ingen svarade... Max låg i sdin säng..han hade sovit.. vällingen var förberedd..Han brukade ju alltid vakna och skrika till och vilja ha mat..Jag hade varit förbi hans säng, så jag visste att han var vaken..

 

Sen satt jag mig i soffan, och då började det...det högg till så in i helvete i magen ..jag började kräkas..som tur var stog det nån bunke på bordet... tog mig till toaletten å sen tillbaka till soffan..sen satt jag där... ringe rickards föräldrar och sa att så fort han kommer dit måste han åka hem igen...jag måste till sjukhuset....

Bara satt och skrek rätt ut, det känndes som Livet drogs ut ur mig.. kunde inte röra mig det gjorde så fruktansvärt ont.. 1000 gånger värre än min jobbiga förlossning...

Vi ringde en ambulans.....3 gånger...det tog 45 minuter...dom trodde att jag hade magsjuka...

sen när jag började kräkas i ambulansen så satt dom på blå ljusen ...då gick det undan...in på sjukhuset.. dom undersökte mig och jag gallskrek hela tiden...

somnade på röntgen... jag var helt borta.

Sen tillsut upptäckte dom att det hade kommit in gallstenar i bukspottskörteln, jag hade bukspottskörtels inflammation.

 

Jag var riktigt dålig, dom sa att jag hängde på en skör tråd, hade lika gärna kunnat dött......

Låg 8 dagar på sjukhus, fick bara dropp..ingen mat inget att dricka på 5 dagar...

Och Rickard fick ta hand om Max själv, hans om inte bytt en enda blöja...fick lära sig själv...Och det gick bra... konstigt för sen när jag kom hem igen så gjorde han aldrig nått igen...

 

Opererades 2 dagar före studenten, tack o lov att det räckte med titthåls operation..tog bort gallblåsan.. var hög som ett hus av värktabletter på studenten..

  -Amanda och Max

_________________________________________________

RASMUS

 

Tiden gick, och helvetet förtsatte... Men jag var lycklig med Max. Han är det bästa som hänt mig, då,

Eftersom jag var helt säker på att jag aldrig skulle ta mig ur och bort från Rickard så ville jag ha ett ttill barn.

Rasmus föddes i December 2008 med  planerat kejsarsnitt. Det gick jätte bra.

 

Rickard tog aldrig hand om sina barn, han bytte kanske 1 blöja på 2-3 månader.. han lekte aldrig med dom. Han höll knappt i dom. Max var välldigt mammig....så det kunde vara rätt så jobbigt ibland, vi hade sällan barnvakt... mycket för att mamma hade/har Amanda att ta hand om.. hon är snart 6 år idag så inte så stor...

 

Jag träffade en kompis "H" hon hade precis lämnat sitt barns pappa och sa att det var så härligt att vara ensam med pojken. Och när hon sa det så var det som om nått hände i mig.... Jag bestämmde mig på riktigt att nu måste/ska jag lämna Rickard, jag måste få bli lycklig.

För jag hade ju såklart fantiserat om att få bli av med honom länge...gick så långt att jag ösnkade att han försvann..att han dog helt enkelt...inte ville jag ha mina barn på halvtid...

Jag blev glad när han var ute på nätterna och var försenad, kanske kanske hade det hänt något.....men inte...

 

Jag bestämde mig iaf, och pratade med en kompis om det "R"... hon stöddae mig och jag letade lägenhet..tänkte att det bästa vore om jag hade någon stans att ta vägen på engång när jag berättar för honom.

Men hann inte skaffa det....han förstog ju att något var anorlunda och frågade mig... Så jag sa som det var och han blev jätte jätte ledsen... Men han förstog sa han... Så jag flyttade till mamma Med Barnen.

Det hände i slutet av Mars.. i Juni fick jag en egen lägenhet.

 

Jag är så stolt över mig själv som kunde ta det steget och lämna honom.. han förstörde mig på många många sätt och han har förstört hela min framtid på många sätt..men jag behgöver inte längre leva med honom så han kan försöra mig ännu mera ...Jag är äntligen fri... och kan börja om.... Idag kanske man kan tänka att fan vilken dum idiot jag var som stannade kvar...så länge i 6 år. Men att leva i det hela tiden, är annorlunda...

Jag kände precis som knske dom kvinnor som bli misshandlade av sinna män....dom lämnar ju dom inte..dom kvinnorna stannar kvar....precis som jag gjorde..fast han slog aldrig mig...han gjorde annat istället...

 

 

ENSAM OCH LYCKLIG

 

Vi kom överens om att ha delad vårdnad..varranan vecka blev det.

Det funkade bra, men gud vad tyst det var när barnen inte var hos mig.

Jag började prata med killar ganska snabbt via nätet dårå...för jag kände lixom att det vore bra att träffa nån (om bara för en natt) för att jag verkligen inte skulle falla tillbaka..var livrädd att jag skulle vika mig och lyssna på hans tjat om att fanns det en chans för honom att få mig igen......

 

Pratade med en kille i över 1 månad på telefon varje dag..han bodde i Övik..å ja han verkade som en trevlig kille...så vi träffades en fredag. Det gick väl bra.. tyckte jag men han va inte riktigt som jag trott....sen så belv det inget med det, så då kände jag att "fan jag ska inte prata med nån så länge innan jag träffar honom":.. gick å träffade en kille redan på månadgen efter...de va ett skämt han va ju bara för mycket... hade en träff på torsdagen också men jag sket i det :)

 

Mitt livs stora kärlek

 

På fredagen kom Rickard för att ta barnen ,faktiskt 1 dag tidigare..så jag hann precis med sista bussen till mamma...(hade ingen dator hemma än...) hon jobbade natten så jag fick vara helt själv...började prata (skriva) med en kille på msn...han verkade jätte trevlig...Och såg riktigt bra ut... Han ville träffas, redan dagen efter, han bjöd hem mig till honom, vi skulle se en film....Först tänkte jag..va fan är det här...tänkt om han är sjuk i huvudet....Och jag hade redan innna bestämmt med min moster att vi skulle ut å festa lite...på Lördagen...men Jag kollade på hans bilder igen å tänkte.."Fan, jag chansar"...

Han bodde enda ute i Stöde, mitt i skogen tänkte jag...Kom och hämtade mig i nacksta...jag var as nervös... Han också...

Vi åkte på Hydro å hyrde film..han köpte massa chips  å sånt..

 

Sen åkte vi till Stöde tog 30 minuter... In på pizzerian.. han va hungrig sa han så bjöd på pizza...tog med oss dom hem till honom..

 

Han hade eget hus, en gul villa, och när jag kom in så tänkte jag "Jävlar vilket jäkla snyggt kök"...

 

Vi såg på film och..efter filmen såg vi en till...så då tänkte jag att "ja men de här måste ju gå bra, annars hade han väl kört hem mig efter första...".. Han va riktigt blyg..precis som jag... *as nervösa*.. :)

De slutade med att vi såg 3 filmer och jag sov över.

 

Han körde hem mig på söndagen, för sen skulle min abarn komma på Måndag.. Han kom hem till mig då på Måndagen...Han satt sig ner på golvet och började rulla boll med Max... (det betydde så jätte jätte mycket för mig, det var en helt otrolig känsla, eftersom Max pappa aldrig gjort så....)

 

Marco (killen) han sa tidigt till mig att "Jag älskar dig"... då tänkte jag "Är han knäpp eller..." kan ju inte säga så redan...

Men sen så började jag verkligen älska honom också... Jag var ju jätte kär sen första dagen nästan... Han är en så otroligt unerbar kille som gör mig till världens lyckligaste. Klart han har sina brister men vem har inte det.... han är med mig fast han vet allt som hänt...han vill endå vara med mig.. Och jag trodde aldrig att jag kunde älska någon så mycket som jag älskar honom.

 

Vi bor ihop idag.

Jag flyttade till honom, bort från Sundsvall och till illa lilla Stöde. Jag trivs jätte jätte bra, Jag älskar hans mamma.. hon är helt underbar. Och trivs jätte bra med hans syskon och pappa å så...

De går så bra.

 

Max och ramsus har dagis här, dom bor hos oss 2 veckor per månad.. Och det kan vara jätte jobbigt för Marco vissa dagar, han har inte egna barn..O klart vi bråkar som alla andra men vi löser det och vi älskar varandra. Och han gör mig så lycklig.

Jag skulle kunna offra hela mitt liv för honom.

 

Han gör mig Hel.

 

Äntligen får jag vara lycklig, och visst kan jag vara livrädd att allt ska gå förlorat..men jag hoppas o hoppas att detta varar för evigt....Han är min stora kärlek . Någon som jag vill bli gamal med . Jag älskar honom, så otroligt mycket. Jag kan sitta och titta på honom ibland och tänka..."tänk han är min..bara min..."

Han är så otroligt fin. Min underbara man. :)

 

 

 

 

 

Så då va de klart....mitt liv från början till 23 år... nu kommer det bara vara vanliga inlägg efter de här...tror jag...